Dag 26

Jag var döende av trötthet imorse men åkte in på jobbet för jag ville vara med på morgonmötet. Jag fick gjort det jag skulle och åkte hem efter 2,5 tim. Jag har ett fantastiskt bra jobb som byråkrat på universitetet, fritt och självständigt med superkollegor och urbra chef som ställer upp till 100. Jag kan komma o gå hur jag vill just nu och det är skönt. Måste fixa med telefontid på min telefon så att jag blir mer nåbar för de "utifrån" som ringer ( inifrån univ vet de flesta nu vad som hänt och att jag nås bäst på mail). En av mina kollegor kommer att hjälpa till med telefontiden o lite till, skönt det också. Jag inser när jag pratar med vännerna som jobbar inom skola o omsorg att de hade fått vara helt sjukskrivna, de hade inte kunnat komma o gå som jag gör.
Staten må vara en lusig arbetsgivare när det gäller löneläget men i frihet slår den det mesta. När jag var småbarnsförälder var det lätt att gå tidigare ibland eller komma senare, bara man löste sitt jobb vid en annan tidpunkt, aldrig någon som ifrågasatte att man jobbade deltid o gick tidigt på em. Min svägerska som jobbade på Ericsson vågade inte gå ner i tid för då skulle de "bra" projekten gå till någon annan, man gick bara inte hem tidigt i den kretsen. Jag hade aldrig pallat det! Familjen är viktigare än jobbet!

Middagen igår hos vännerna var jättetrevlig, men efter 3 timmar var jag helt slut så det var bara att åka hem omedelbart o kasta sig i sängen......

Armen är bättre idag men jag ska kolla upp det med syster imorgon när jag ska läggas om.