Dag 161

Då var man tappad på 600 ml idag. Vilken lycka det var att bli av med det otäcka skvalpande, tryckande eländet... Jag fick en ny tid nästa onsdag för ny tappning - undrar om det kan hålla sig till det. Fast det ska ju bli mindre vätska med tiden - säger dom..
Jag är oerhört öm i bröstet och armhålan, jobbig känsla, men det ska ju gå över det också.
Just nu vill jag bara gå i ide och komma fram när allt är ok igen - får jag det?

Dag 160

Har nu fått tid för tappning imorgon kl 13 så jag slipper iallafall vänta till fredag....Men det ömmar satan och sovandet får bli halvsittande....Jag gissade att de inte ville tappa mig idag, men jag var tvungen att ringa.

Dag 159

Jag blir galen på detta skvalpande....Detta var inte vad jag hade väntat mig av operationen - detta skulle vara enkelt ju....Jag har haft ont idag, en konstig känsla i mellangärdet som ett tryck, inget roligt alls. Tänker definitivt ringa imorgon till b-mott.

Dag 158

Jag fick ringa till bröstmottagningen direkt på morgonen idag. Det gick inte, jag hade rätt ont och kände hur mycket vätska där var, fick sova uppallad med många kuddar för det tryckte för mycket att ligga plant.
Nåväl, jag fick tid kl 10.30 och tappades på 500 ml klar och fin (enligt sköterskan) lymfvätska och då fanns det mer kvar men hålet i nålen hade slaggats igen och hon ville inte sticka mer än en gång p g a infektionsrisken. Så jag har fått en ny tid på fredag - om det kan hålla sig till det....jag tror att torsdag kan bli en möjlig tappdag...Vi får se hur fort det fyller på sig... Allt detta är faktiskt rätt äckligt - att ha en "skvalpig" sårhåla är inget kul alls, det faktiskt söker mig lite...Och jag är en väldigt tålig "oäcklad" person egentligen. Jag har ju jobbat som undersköterska i min ljuva ungdom...
Det roliga med denna dag var att när jag mailade Jossan (min op-kompis) om att jag skulle in för tappning då fick jag ett sms-svar att hon hade samma tid som jag för samma syfte, så vi fick ett snack om hur att hade gått sedan senast och lite till - kul!
Jag har redan glömt hur solen igår såg ut - det är ett oerhört tråkigt väder idag, dimmigt och med ett fiiiint duggregn man nästan inte ser, men känner! Jag avskyr skånsk vinter.....Men gläds åt den tidiga skånska våren när den kommer :o)

Dag 157

Känns lite mer svullet idag , men det är fortfarande under kontroll, helt klart har jag vätska som måste tappas ut, vilket är planerat till onsdag.
Vi hade faktiskt gäster igår vilket var jättetrevligt men frågan är om jag inte använde armen en aningens mycket vid matlagning och allmän fixning? Nåväl jag ska ta det lite lugnare idag. Kanske ta en promenad för solen lyser ju idag? Solsken gör alltid livet lättare, visst?

Dag 156

Känns lite svullet i överarm/armhåla men jag har fortfarande "tandläkarbedövning" där så det spelar nog en roll i den känslan.
Här i skåne blåser det full storm - tur att man kan sitta inne o kura :o) Fast jag har faktiskt varit ute med hunden i morse men jag tror att det blåste lite mindre då. De övriga turerna idag får maken göra...

Dag 155

Jag går här och känner efter...Har lite ont i axel/muskel ovanför bröstet och det är säkert för att jag inte använder min arm normalt. Jag försöker, men omedvetet så "sparar" jag den och då blir det en sned användning av musklerna som armen inte är van vid, precis som när man haltar och får ont i det friska benet. Nåja, det tar väl ett par dagar att vänja sig. Jag har iallafall duschat idag med bara kirurgtejpen som skydd, känns konstigt (och lite skvalpigt...).
Jag har idag fått 4 underbara buketter och en blomkorg från olika kollegor och vänner, helt UNDERBART....Hur ska jag överleva sedan när allt är över och man jobbar heltid och inte har en massa sjukhusbesök och blommor runtomkring :o)

Dag 151-154

Då var man hemma med en bomullsfylld tygtutte istället för the real thing....
Jag kom in tidigt och var första op för dagen, minns inte mycket av uppvaket men mådde rätt bra när jag kom in på avd vid 15 tiden. Dvs mådde bra så länge jag låg ner, var gång jag satte mig upp så spydde jag....Man och barn kom för att träffa mig men jag var inte mycket att hänga i julgranen, fortfarande påverkad av narkosen så de tyckte nog det var lite jobbigt. Jag lyckades knapra i mig en macka kl 20 och bestämde mig för att sova ut skiten. Vilket jag gjorde, vaknade pigg och glad på tisdagen, inte speciellt ont utan lite öm och stel bara. Vad jag drabbades av då var klocknojan - när klockan är 8.13 har man ätit frukost och tänker - Vad tusan ska jag göra nu? Man lägger sig och läser sin deckare och tänker - nu har det gått lång tid - jovisst, 15 minuter....Man siktar in sig på lunchen kl 12 och kvällsmaten kl 17 och tiden är jäääättelångsam. Jag hade ändå flera telefonsamtal och sjukgymnast på fm och massor av besök på em så kändes ändå tiden oändlig. Mittemot låg en annan bröstsyster och vi pratade mycket vilket underlättade tiden mycket (Hej J!!). Det visade sig att vi hade samma typ av tumör, hade samma onk och samma kirurg som dessutom gav samma besked till oss båda efter op - Att mastektomin gått bra, tumören var inte i musklen och vi hade vars en svullen lymfkörtel som kunde bero på cytostatikan....eller....Vi ska träffa honom den 13 feb för att få patologsvaret. Åhhh mer väntan, men det har man väl vant sig vid nu...
Nåväl när man väl vant sig vid tidsrytmen har det varit helt ok att ligga där - utom det att maten var miserabel, herregud kan man inte åstadkomma något mer när vi är i år 2008...vi fick pepparrotskött med potatis som var...jag saknar ord för att beskriva eländet lika mycket som det saknade smak och konsistens...och gårdagens falukorv och potatismos ska vi bara inte prata om - hur kan man misslyckas så totalt....Men på kvällarna vid 19.30 tiden kom personalen runt med kaffe och ljuvliga snittar med brie, skinka eller ost snyggt pyntade och väldigt smakliga...så jag har överlevt pga det....
Mitt drän har varit välfyllt så det var sådär om jag skulle få komma hem idag men de tyckte det räckte med 3 dygn så det drogs och jag fick kolla mitt ärr, ja vad ska jag säga, såret såg bättre ut än vad jag trodde men det kändes lite konstigt med plattheten - Ho ho var är bröstet??? Så nu sitter jag här med en absorbtionskompress över dränhålet, min tygtutte och en tunn sportbehåtyp som allt ska fungera lite som ett tryckförband (men det är inte mycket) under de närmsta 6 veckorna (ja kompressen är bara just nu) - Det känns "naket" och väldigt sårbart (åh så vitsigt..)Men man vänjer sig väl fort...Och jag LÄNGTAR efter att kunn sova på höger sida!

Dag 150

Jämnt och fint nummer, jag har levt med vetskapen om mina tumörer i 150 dagar och imorgon ska de bort...Förberedelserna har startat med att jag har gjort den första duschen av 3 med speciella tvättsvampar. Jag pysslar och fixar här hemma men det som rör sig innanför pannbenet är tankar om morgondagen och livet därefter. När jag fick cancerbeskedet i augusti så önskade jag att de skulle operera och ta bort skiten meddetsamma, men nu har ju tiden gått, 150 dagar, och separationsångesten har kommit istället....
Jag vet att allt kommer att gå bra och jag lär mig att leva med det men....det känns stort liksom...

Dag 148 o 149

Inget speciellt att skriva om, en fredag med jobb och en lördag utan...
Jag väntar med spänning på håret...känner med händerna - känns det inte som att stubben är lite tätare....Jag vill ju ha hår NU! Framförallt vid polisongerna där det är helt babyslätt, jag tycker det syns när jag har peruken på när det är så kalt vid sidorna.

Dag 147

Då var blodprov lämnade och narkosdoktor och sjukgymnast träffade. Fixt unt klart! Jag hann även med en lång lunch med kär storasyster, mycket trevligt. Och solen lyste lite iallafall, man får vara glad för det lilla....
Narkosläkaren var rätt förvirrad, han misstog mig för en annan, sade Linköping istället för Lund, och lite till...tur han inte opererar....fast narkosen är rätt viktig den också ju :o)

Dag 145 o 146

Dagarna går, jobbar lite mer än vad jag borde men det var deadline idag så nu kan jag ta det lugnt. Imorgon ska jag till Malmö och först ta en flock blodprover inför op samt några timmar senare träffa narkosläkaren (han vill se svaren på proverna därav timmar emellan) och sjukgymnasten tror jag. Nedräkningen är väldigt konkret nu....

Dag 144

Jag hade tid hos min onk idag. Det var inte så mycket, mest en uppföljning av hur det varit och hur det gått. Hon var väldigt nöjd hur cellgiftet tagit på tumörerna iallafall. Hon skulle skicka en remiss till Lund så jag kan få strålningen där och slippa åka till Malmö varje dag. Min onk jobbar lite i Lund också men det var möjligt att jag fick en annan onk där. Jag hade med en stor fruktkorg till alla systrarna på mottagningen som tack för att de alltid varit så vänliga och professionella. Jag har ju varit extra mycket i kontakt med dem pga en krånglande piccline.
Nu är cellgiftsbiten helt avslutad!

Dag 142 o 143

Denna helg har ägnats åt att städa ut julen. Det tar sin tid att plocka undan allt + plocka fram annat och städa däremellan. Men nu står tulpanbuketten där och vittnar om ljusare tider!
Tankarna surrar en del inför den kommande operationen, jag har ju varit så koncentrerad på att ta mig igenom cellgifterna att jag inte tänkt på det som komma skall. Nu med bara en vecka kvar...jag vill ju verkligen gå vidare och op är en del av det men...Äh jag är bara lite fjantig...

Dag 141

21 januari ska jag opereras.
Det är med kluvna känslor jag går dit...Visst vill jag bli av med tumörerna men jag har ju lite separationsångest för det bröst som följt mig genom livet....

Dag 140

Bra dag idag också, jobbat flera timmar minsann! Är lite spänd på morgondagens besök hos kirurgen - hoppas jag får ett opdatum så jag kan planera den närmaste framtiden. Datumet kan gärna ligga ett par veckor fram i tiden så jag hinner "känna mig frisk" ett tag.Det är så skönt att kunna sova hur som helst utan något som tar emot, typ en piccline eller ett operationssår.....

Dag 139

Varannandagshumör. Pigg idag och var på jobbet i drygt 4 timmar, men då var jag trött när jag körde hem...
Igår fick jag häftig bröstsmärta igen som för 3 veckor sedan, undrar om det inte är något cellgiftrelaterat ändå...det inträffar ungerfär vid samma tid från beh. Eller en sen reaktion på sprutan jag tagit för att hjälpa upp de vita blodkropparna. Jag har ju bara tagit den 2 ggr och det är 2 ggr jag drabbats av denhär "krampen" i bröstkorgen. Ont gör det iallafall!

Dag 138

Man blir matt....Igår kände jag mig rätt pigg och på g ,men idag är jag en trött och orkeslös 80 åring...Jobbade bara en dryg timme, det räckte. Jag vill ju att allt ska kännas som vanligt....

Dag 137

Första jobbdagen 2008. Massor med post och mail eftersom jag inte varit inne sedan den 19 dec, så timmarna gick till att gå igenom det. Men det känns bra att jobba och att komma igång efter helgerna. Nu här hemma har jag börjat plocka så smått i julgrejorna även om det mesta ska få vara kvar till i helgen då det är Tjugondag Knut. Det känns alltid så skönt och nytt att få undan julen även om jag gillar jul och pynt.

Dag 136

Tö och slask och dimma.....skånsk vinter!
Var ute och gick en hyfsad runda med hunden, jag måste ta tag i att få upp orken igen. Och gå ner de kilon jag lagt på mig under de senaste månaderna. Det känns skönt att iallafall känna viljan igen....

Dag 135

Än slank hon hit, än slank hon dit, än slank hon ner i diket.......
Inte jag men många andra - Jag var vid 12tiden och handlade för vi skulle ha gäster ikväll. När jag kör hem börjar det regna och det fryser till is direkt...jag ser 2 stycken som bara glider av vägbanan...jag krypkörde hem...bilen var helt istäckt. Gästerna fick stanna hemma + äldste sonen som sovit över där och skulle kommit med dem hem. Hela västra Skåne är en isbana, många inställda festligheter...Tänk dom som skulle ha bröllop...att ställa in ett födelsedagsfirande är ok men det går ju inte att ställa in ett bröllop. Nåväl, på oss har det inte gått någon nöd - vi hade ju god mat och allt hemma så vi myser inomhus, ute har det nu börjat snöa istället. Vi har ju inte haft någon snö alls innan i vinter och denna lär töa bort imorgon. Lillsonen är därför ute med kompisar och roar sig i snön. Det gäller att passa på!

Dag 134

Lite piggare idag.
Jag lurar mig själv i tanken att nu är det över....Jag säger att nu är cytostatikan över och resten är en piss i Mississippi (var tvungen att kolla stavning:o). Men lite känns det så och jag vill ju att det ska var så även om jag vet att resten också kan vara svårt och har hundra komplikationer som kan inträffa.
En väninna undrar över varför jag inte har brutit ihopa mer och jag blir lite sur....Varför skulle jag det? Jag är i grunden en optimist och fatalist - det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk. Efter den första paniken och ilskan så är det ju bara att låta allt ske, inget blir bättre av att jag bryter ihop, snarare tvärtom. Dessutom har jag ett liv som måste gå vidare med familjen...
Jag kan förstå väninnan, hon skulle vilja vara den starka tröstaren gentemot mig för en gångs skull (hon hade brutit samman av sjukdom) vilket samtidigt irriterar mig lite....

Dag 133

Bara trött idag...Skönt att då inte ha några måsten, utan bara kunna vila...

Dag 132

Steg upp tidigt (innan 09) för att jag o maken skulle köra på skorea, en märkesaffär som alltid har bra rea. Vi och massor av andra var där när de öppnade och vi fick köpt det vi ville, jag fick ett par svarta lågskor i mitt favoritmärke Gabor och även ett par röda lågskor i lack....
Men jag är matt och svag idag, orkar inget alls, undrar om det är ett lågt Hb som spökar. Jag ska ta prover först på fredag. Mina tröttsamma smaklökar vill inte riktigt utan vissa smaker är fortfarande pekka och det är bara så jädrans trist, man är hungrig och sugen men väl i munnen är det bara konstigt......Lagade lutfisk idag för jag var så sugen och det gick sådär, det var gott men senapssåsen var inte riktigt bra i munnen, och jag som älskar lutfisk......Jag vill även ha sushi men det får nog vänta ett par veckor för det vore förfärligt om det smakade konstigt. Jag vill ju att allt ska vara 100% tip top NU!!! INGET TÅLAMOD ALLS!!

Dag 131

Lugnt och skönt, alla (både hemma och ute) tar igen sig efter gårdagen. Jag hade det bra, maten smakade faktiskt hyfsat, körde hem och vilade mellan 21.30 -23.30, åkte tillbaka och skålade in det nya året och stannade faktiskt till 02.00. Fast man och barn stannade till 03.30.....
Jag känner mig så entusiastisk över ett nytt år men jag får dämpa mig lite för jag orkar fortfarande väldigt lite. Men att slippa cellgifterna har höjt humöret avsevärt :o)