Dag 134

Lite piggare idag.
Jag lurar mig själv i tanken att nu är det över....Jag säger att nu är cytostatikan över och resten är en piss i Mississippi (var tvungen att kolla stavning:o). Men lite känns det så och jag vill ju att det ska var så även om jag vet att resten också kan vara svårt och har hundra komplikationer som kan inträffa.
En väninna undrar över varför jag inte har brutit ihopa mer och jag blir lite sur....Varför skulle jag det? Jag är i grunden en optimist och fatalist - det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk. Efter den första paniken och ilskan så är det ju bara att låta allt ske, inget blir bättre av att jag bryter ihop, snarare tvärtom. Dessutom har jag ett liv som måste gå vidare med familjen...
Jag kan förstå väninnan, hon skulle vilja vara den starka tröstaren gentemot mig för en gångs skull (hon hade brutit samman av sjukdom) vilket samtidigt irriterar mig lite....