5 år

Då har det gått 5 och ett halvt år sedan diagnos och jag har varit på "Tack och hej" mötet på onkologen. Jag har slutat med mina antihormoner vilket känns underbart - Jag slutade 3 månader i förväg för jag kunde bara inte äta en till...Äter skelettstärkande veckotabletter en månad till och sedan bara kalktabetter. Så skönt att slippa tablettätande!
Livet är bra, fortfarande nöjd med mitt nya bröst, även om bröstvårtan är liten och tatueringen svag men det orkar jag inte bry mig om. Det viktiga är att ha 2 bröst och slippa mecket med protes.
Jag har min lymfödemarm men det fungerar rätt ok - jag bryr mig inte så mycket om den även om den stör ibland. Det är mest när jag klär mig som en skjorta kan kännas trång över armen och då muttrar jag lite.
Tänker inte så mycket på det hela - eller det gör jag men på ett nytt sätt, ett konstaterande av fakta, att detta har jag gjort och det har förändrat mig till en del, men så är det - inget att älta längre (vilket jag verkligen gjort). Rätt skönt faktiskt.

Lymfödem och annat skit...

Jaaa...är det inte det ena så är det det andra...
Allt var frid och fröjd förra året med både ett nytt bröst och förnyelse av det gamla - ända till jag i november inser att min högra underarm är rätt mycket tjockare än den vänstra.
Jag kastar mig på telefon och hittar slutligen Lymfmottagningen som naturligtvis vill ha remiss fr min onk - som jag har tid hos d 22 dec. Jag träffar dock en annan sjukgymnast som fixar fram en standardstrumpa till armen att ha så länge. Efter mycket om och men är jag på mitt första besök i januari och då är min hö arm 17% större än vänstra. Strumpa och handske är domen.
Nu på eftermiddagen har jag varit där för 4 gången (totalt) efter att ha varit hårt lindad sedan i går morse för att se om det går ner mer och då var jag faktiskt nere på 12%. Det var ingen hit att vara så lindad från fingrar till armhåla i 30 timmar - vill inte göra det på ett tag om man säger så...men en tajtare strumpa är nu beställd så får vi se. Dessutom ska jag börja jobba med hantlar/gummiband för att se om det hjälper till.

Jag har ända sedan mastektomin tänkt hur skönt det är att jag inte har något problem med armen och att jag inte behöver ha en sån rälig strumpa..Men oj vad man vänjer sig fort när det är det enda alternativet....

En glad nyhet är att jag förra tisdagen fick gjort en bröstvårta och har nu bara själva tatueringen kvar innan man är komplett :) Härligt!
Solen lyser (iallafall en liten stund), våren kom och gick och sommaren ligger bara runt hörnet så trots lymfödemskiten är det rätt bra ändå...

November igen

Jag tänker ibland på hur det var hösten 2007 och är så tacksam för att livet är normalt nu. Hur normalt det nu blir när man haft cancer...
Jag har haft en svag ryggvärk sedan i somras och det har gnagt på mitt medvetande ända tills jag i oktober meddelade min onkolog om detta och hon skickade omedelbart en remiss till magnetröntgen.
Den har jag nu gjort och fick även besked igår att allt bara var bra - inga förändringar syntes. Ett ton av sten föll från mitt inre, för hur det än är så finns ju alltid rädslan där att det ska komma tillbaka i någon form. Varför skulle just jag skonas?
Men nu kan jag se framåt ett tag till utan att tro det värsta och det är så skönt...

När det väl händer något...

...så går det undan.
i tisdags ringde de från plastikkirurgen och undrade om jag ville bli opererad på torsdagen, dvs dagen innan midsommarafton - och vad ska man säga..jag tackade så klart ja på stående fot.
Så i torsdags infann jag mig kl 08.00 fastande o klar. Duschade och blev inritad av kirurgen och fick sedan vänta till 12.30 innan jag blev nerrullad till op. Aningens hungrig...Vakande oförskämt pigg (och hungrig) och efter mackor och middag och möte med kirurgen så kunde maken komma o hämta mig kl 20.00. Skönt att sova i egen säng.
Så nu sitter jag här och har fått mitt "gamla" bröst både lyft och lite förminskat och det nya har han rättat till lite. Jag är så innerligt tacksam för att jag har fått gjort både DIEPen och detta så snabbt och bra men nu räcker det med operationer för ett lååååångt tag (ta i trä). Jag är trött på restriktioner och att sova på rygg igen och inte sola mm.
Det värsta är att det är skuldfyllt att känna så - Jag vill ju verkligen ha dessa operationer och de gör ju mitt liv så mycket bättre men ändå...så kräks jag av bandage och ömhet och allt annat smått...

4 månader..

..har det nu gått sedan min rekonstruktion och allt är gott. Jag har varit på återbesök hos plastikkirurgen och är nu i väntan på att de ska lyfta och förminska lite det "gamla" bröstet och fylla lite i det nya (hur man nu gör det?) samt räta ut ett litet veck. Tyvärr blir det efter sommaren då de har sommarstängt efter denna veckan. Men det får man ju leva med, jag har ju faktiskt fått mitt bröst som jag ville ha och det mycket fortare än beräknat.
Jag har även varit på återbesök hos min onkolog och allt är fint därmed - även mina leverprover som förra året var något förhöjda har normaliserat sig - Glädje!!
Mindre glädje är det att få veta att en av cancersystrarna jag haft kontakt med har gått bort. Pysan var en av mina första kontakter när jag insjuknade och hade alltid kloka kommentarer. Hon fattas i bloggosfären och min tankar går till hennes familj.

4 veckor

Tänk att det redan gått 4 v sedan operationen! Allt går lite bättre för varje dag och jag jobbar 100% sedan 3 dagar tillbaka OCH cyklar till stationen vilket känns jätteskönt. Fast det är tur att jag kan skifta mellan att sitta och stå och jobba för om jag sitter för mycket skaver gördeln...

Allt läker fint och jag sover nu på båda sidorna (även om det inte blir så länge på den OPade sidan) och jag behöver inte ha gördeln på natten vilket helt klart underlättar sömnen.

Det känns fortfarande lite konstigt att jag har fått min rekonstruktion men jag är väldigt glad när jag tittar på mig i spegeln :o) Magen är verkligen snygg och bröstet kommer att bli bra, tycker redan att det har förändrat sig lite.Det känns härligt att inte behöva tänka på att fixa med en protes mer...

När jag var på återbesök i förra veckan så passade jag på att lämna in till protesmottagningenen de 3 proteser jag hade liggande hemma. Jag hade läst någonstans att de tog emot sådana för vidarbefodring till behövande länder och det var rätt, de var jätteglada att jag återlämnade dem, det är nog inte så vanligt att folk gör det.
Nästa återbesök är innan sommaren för att bestämma tid för att fixa till det andra bröstet så det passar in med det nya - tänk så fin jag kommer att bli!!

En vecka hemma

Oj vad tiden går...nu har jag såsat omkring här hemma en hel vecka!
Det är jobbigt att endast sova på rygg och maggördeln är störig och skavig ibland men det går ändå - jag har inte alls ont någonstans vilket är skönt.
Jag märker ju på de små sakerna att det blir liiite bättre för var dag - det är lättare att hosta idag än det var för 3 dagar sedan och blåmärket över bröstet klingar av så sakta.
Mina problem är I-landsproblem - att jag inte kan ha vanliga kläder med linning utan hasar omkring i tights/träningsbyxor - att jag motvilligt måste ta en insomningstablett för att klara av ryggsovandet och jag är rädd för beroende...

Tålamod har aldrig varit min starka sida och jag vill ju att allt ska vara färdigt NU! Men jag får ta en dag, en vecka i taget. Jag är ju glad att det hela är gjort nu redan och att 3 månader med gördel mm går fort.

Förnyad Lena

Nu är jag hemma och rör mig som en trött 80 åring Jag opererades alltså i tisdags av 3 utmärkta kirurger och de var jättenöjda med resultatet och eftersom mina kärl var ovanligt fria från musklerna så gick det expressfort - jag har nu rekordet på UMAS - 3 timmar och 8 minuter....men de fick söva mig igen för mina kärl var "för" bra så det flödade över i lambån - vilket tydligen också var en första för kirurgerna men det löstes snabbt utan problem. De kommande 24 timmarna var ingen kul tid, att ligga fjättrad av div slangar på rygg var superjobbigt men så fort slangarna började dras på torsdagsmorgonen så gick återhämtandet med raketfart och i fredags em när jag duschat och magen kommit igång, insåg jag att jag var sanslöst uttråkad av att vara inlagd. Turligen ansåg alla på avd också att jag inte behövde stanna heller så idag åkte jag hem - ljuvligt! Mitt enda problem är att komma ur sängen men med man och 2 söner så fungerar det också och jag blir väldigt uppassad Det jag kan se av resultatet är bara bra - buksnittet ser fint ut och bröstet är ok antar jag - lite svårt att se det slutgiltiga resultatet men alla på avd säger att det ser utmärkt ut så jag får tro dem.... Summa sumarum - jag är väldigt nöjd och glad med att detta är gjort, men det var jobbigare än vad jag tänkt mig under uppvaknandet och tiden i början och det kommer att kräva lite mer av mig under en tid framöver än vad jag insett (vet inte vad jag trott egentligen?).

2010

Här händer det saker minsann...Min bentäthetsmätning visade en liten förändring på ländryggen så nu äter jag kalktabletter + en veckotablett som är skelettstärkande och det får jag väl leva med.
Jag lyckades även tjata till mig remiss till plastikkirurgen och blev kallad till första mötet redan i december. Där fick jag veta att väntetiden för en DIEP lambå (alltså ett nytt bröst av min egen vävnad från magen) var 8 månader. Jag var nöjd att bara hamna i kö..
I januari gjorde jag 2årskontrollen, en CT buk/lungor som var OK.
För en vecka sedan ringde jag upp plastiken och pratade med damen som sköter operationskön och fick reda på att kön blivit längre, min tur låg i oktober/november - Kul!! Men vi pratade på och jag sa att jag hade lätt att ta ett återbud om det skulle så vara.
1 vecka senare, dvs i torsdags, ringer hon och frågar om jag kan ta ett återbud till nu på tisdag, i övermorgon....
Så här sitter jag och ska läggas in imorgon och opereras på tisdag och jag är lite nervös men LYCKLIG!!!

Tiden går..

Då har jag varit på ny mammografi/ultraljud och besök hos min onk och allt är bara fina fisken :o)
Jag ska göra ny bentäthetsmätning för att se om osten/filen gör vad den ska så att jag klarar mig utan kalciumtabletterna. Onken skickar äver remiss till buk/lungröntgen och skelettscint för att få ett OK till plastikkirurgin och min rekonstruktion.
Jag har gått ner 4,5 kg i vikt och det är jätteroligt att det faktiskt går så bra - och att kunna hitta kläder i garderoben som passar igen...
Livet ÄR skönt!

Ett år

Jaha, då har jag passerat ett år efter behandling...och det känns bara bra. Denna sommaren känns så mycket mer normal än förra då jag inte skulle sola och då det kändes ännu konstigare än vad det gör idag att vara enbröstad.
Jag har varit på ännu en kontroll hos min onkolog och allt var bra, nästa blir i höst och då också en mammografi.
Efter förra besöket i november fick jag besked på "antytt förhöjda" levervärden så jag gjorde ett ultraljud som var bra, dock var min lever "fet" men det blir den av medicinering och som en rest av cellgifter (och lite övervikt) - men jag skyller även en del på att jag äter Arimidex vilket naturligtvis kan påverka levern. Jag har tagit om leverproverna senast i mars och de är fortfarande i överkanten av normalt men onkologen tycker det är OK.
Jag fyllde 50 i december och naturligtvis ska medelåldern visa sig så jag har fått nerfallet fotvalv vilket smärtar en del, men sedan påsk går jag med inlägg och birkenstocksandaler inomhus och visst har det blivit bättre...
Så medelålders, enbröstad, hemorojder, mullig, inlägg i skorna....hur kul är det :o).
Äh va fan.....Jag ska ha nytt bröst och i o med det gå ner i vikt och snyggskorna får åka på iallafall ibland.....LIVET är skönt ändå....

Nästan 6 månader senare..

..tänkte jag komma med en rapport hur livet ter sig.
Jag mår väldigt bra. Efter strålningen som INTE gav mig några sår, blev bara svartbränd och öm, började jag jobba heltid i juni och det gick utmärkt. Hade en skön lååång semester och jobbar nu som vanligt. Visst har jag den lilla lilla ärtan av, ja vad ska jag kalla det...medvetenhet som poppar upp lite då o då - nej den poppar inte, den finns där hela tiden som en promille av mitt liv, men jag kan leva med den och det känns ok.
Jag gick ju i somras några gånger till kurator för att prata om livets orättvisor....Hon anmälde mig till att vara 5 dagar på Lydiagården vilket jag nu varit under v 42. Det var en oerhört vilsam och samtidigt tröttande vistelse. Att göra något som enbart var för mig själv kändes definitivt annorlunda, det har jag nog inte gjort de senaste 20 åren. Vi var 15 damer som hade gått igenom bröstcancersvängen och det var tårar men också väldigt mycket skratt. Vi hade föreläsningar, sjukgymnastik, promenader i den vackra naturen runtomkring, gruppsamtal, vattengympa, akvarellmålning mm. Vi fick god mat och man kunde även beställa vin....vilket man naturligtvis gjorde.:o) Allt som allt en väldigt givande vistelse, det är priviligierat att få detta för endast 80 kr per dygn.
Jag har nu även gjort min första mammografi/ultraljud efter beh och allt var OK. Har även idag varit och träffat min onkolog på återbeök och allt var väl där också. Vi pratade rekonstruktion, vilket jag helst vill ha så snart som det bara är möjligt. Nu fick jag veta att det ska ha gått 2 år från strålningen vilket blir för min del april 2010....och de startar inte processen med remiss innan heller...Jag har en aning om att det dessutom är rätt lång väntetid på plastikkirurgen i Malmö, jag vågade inte fråga om hur lång, för att inte misströsta redan nu. Det kan jag börja kolla upp i januari 2010, man kan ju få det i annat landsting om de har kortare köer...Ja ja, den dagen den sorgen...
Nu njuter jag av livet och försöker ta tillvara på de dagar jag får av livet, tänker efter innan jag svarar nej eller ja på vardagliga saker och inte bara svara på rutin...det gör faktiskt allt mer njutbart på något konstigt tillfredställande sätt.

Första dagen i det nya livet...

...och det känns jätteskönt.
Jag tänker sätta punkt för denna dagboken nu, jag är ju ingen bra dagboksskrivare och behovet har minskat hos mig. Men att skriva här och få respons på det + att "lära känna" alla er andra bloggare har varit fantastiskt roligt. Jag kommer fortsätta titta in på era sidor och lovar att kommentera ibland, och jag kommer att kolla hur alla mår på cancertjejerforumet, men att skriva här är det slut med. Jag ändrade titeln för några dagar sedan till att cancern har varit här istället för presens, det kändes rätt. Jag låter bloggen ligga kvar ett tag tills jag tröttnar på det och raderar den, jag har sparat den som ett worddokument istället så jag har den kvar i läsbar rättvänd form.
Hoppas nu inte att jag får akut abstinens om några dagar.....nä, jag tror inte det - det är dags att gå vidare, jag ska jobba mer och göra andra saker i livet än sitta här och skriva :o)
STORT TACK och många cyberkramar till alla mina läsare!!!!!
Lena

Dag 244

244 dagar från den dagen jag fick beskedet om bröstcancer till denna dagen då jag fått min sista strålning och haft mitt sista möte med min onkolog. Jag är FRI! Inga fler behandlingar!

Jag ska bara göra en benskörhetstest eftersom Arimidexen jag äter kan ge benskörhet men annars inte något förrän i höst då jag kallas till mammografi och läkarkontroll, underbart!

Jag ska nu bara invänta att effekten av strålningen ska avta (ca 2 v) och hoppas att jag klarar mig utan sår, sedan går allt bara uppåt...

Vi har firat dagen med god mat och champagne och jag har fått en ljuvlig rosa bukett av min älskade man.

Jag är lycklig!

Dag 243

Näst sista strålningsdagen! Snart är det över...känns kanske lite konstigt.
Jag har iallafall sovit något bättre inatt med hjälp av ett starkvärkpiller, jag hoppas innerligen att sommaren kommer med bättre sömn till mig, när alla behandlingar lagt sig och man inte ömmar både här och där.

Dag 240, 241 o 242

Det har varit en underbar helg, solen har lyst (och lyser idag också). Jag har påtat i trädgården, vi har grillat för första gången, visserligen bara korv till lunch men ändå...Jag har plockat den första rabarbern och avnjutit en rabarberpaj, mmmmm.
Men inatt tog jag en insomningstablett och fick fullständigt spader/myror i kroppen. Kunde inte ens ligga i sängen utan fick vanka omkring, det var mest i benen...somnade ca 03.45. Inte roligt alls, jag fick sovit ett par timmar till i förmiddags, men jag känner fortfarande av krypet i kroppen...detta förtar lite glädjen idag över fint väder....

Dag 239

Fredag, skönt.
Jag har ju klagat på att jag sover så illa senaste tiden och jag har anklagat Arimidexen som skurken i det hela (delvis iallafall). Helt plötsligt så slog det mig att jag tar det pillret på kvällen innan jag går och lägger mig och det är ju så att ca en timme efter man tagit något kommer verkningen...Så nu har jag sedan några dagar vänt på det och tar tabletten på morgonen istället och....jag tycker att jag sover bättre! Jag vaknar fortfarande ofta men obehaget i kroppen är borta tycker jag. Vore skönt om det rättade till sig helt och hållet så man fick sova i mer än 2 timmarsintervaller. Jag ska forfarande prata med onken om insomningspiller som inte är beroendeframkallande.

Dag 237 o 238

Något mindre argsint.Jag har kontaktat kuratorn och bett om en tid. Jag har inte velat prata med en kurator under hela tiden , jag ansåg att jag hade ett brett kontaktnät som räckte.
Men idag när allt nästan är över så inser jag att jag nog behöver det. Det finns en gräns för hur mycket jag vill lägga i knäet hos man och vänner. Att prata med någon som har betalt för att lyssna på mig och som är utomstående, känns rätt.
Jag har total strålskadenoja - en sanslös rädsla har kastat sig över mig att jag ska få alla problem som tänkas kan efter strålningen.Det är så illa att jag diskuterat med strålsköterskorna om att avbryta och inte ta de sista 3 strålningarna i n vecka. Irrationellt kanske, men jag kan inte hjälpa det...

Dag 235 o 236

Jag är argsint idag. Känner mig sur, vrång och har lust att vara elak. Jag vill inte. Ingenting. Inte ha bröstcancer. Inte ha ett bröst. Inte få strålskador. Inte. Inte. Inte.

Dag 234

Så var söndagen nästan gången och helgen över. .. det går ju så fort...Kvällen igår var trevlig även om jag kan tycka att 16 tjejer är lite mycket, det blev uppdelat i små grupperingar, vilket man visst kunde gå emellan, men..Jag hade iallafall inte direkt några sömnproblem och det får jag väl skylla på vinet:o)

Söndagen har varit lugn och skön och solen har värmt där ute. Inte för att jag suttit ute, men jag cyklade en sväng med hunden och det var skönt. Nu måste det stanna kvar så här så att man slipper den kraftigare jackan, eller?