Något mindre argsint.Jag har kontaktat kuratorn och bett om en tid. Jag har inte velat prata med en kurator under hela tiden , jag ansåg att jag hade ett brett kontaktnät som räckte.
Men idag när allt nästan är över så inser jag att jag nog behöver det. Det finns en gräns för hur mycket jag vill lägga i knäet hos man och vänner. Att prata med någon som har betalt för att lyssna på mig och som är utomstående, känns rätt.
Jag har total strålskadenoja - en sanslös rädsla har kastat sig över mig att jag ska få alla problem som tänkas kan efter strålningen.Det är så illa att jag diskuterat med strålsköterskorna om att avbryta och inte ta de sista 3 strålningarna i n vecka. Irrationellt kanske, men jag kan inte hjälpa det...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Lilla vännen.
Det kommer på ett eller annat sätt, och det kommer när man minst anar det.
Prata med en kurator så kanske du kan få ur dej det du bär på.
Skickar massor med varma goa kramar till dej.
Bea
Det e bra att du har tagit steget, känns skönt att kunna ösa ur sig allt man bär på utan att det e nån nära o kära som man e rädd för o göra illa, en kurator känner man ju inte på samma sätt.
Lycka till
Kramar från Christel
Tack tjejer!
Jag blev så förvånad själv över insikten att jag behöver prata med en kurator...
Kram
L
Skicka en kommentar